Inte för att jag på något sätt skulle föredra detta, men helt fel är det ju inte att vara hemma med febriga barn. För till sist blir det så trist att jag börjar plocka lite här och lite där. Och plötsligt har man städat hela vardagsrummet.
Igår tog jag nattskiftet i skolan. Direkt Sami kom hem från jobbet klockan fem tokcyklade jag till skolan. Där mötte jag två klasskamrater på väg hem. Jag tog vid och satt och klippte i sex timmar tills jag var alldeles grå i ansiktet. Kände mig dessutom som en psykopat när jag runt 22-snåret gormade så det ekade i hela Academill när jag gång på gång fuckade upp mina speakar. Usch, vad det är svårt att prata med inlevelse om döden på finlandssvenska. Hur jag än försökte låta empatisk lät jag bara som en dålig parodi på Mark Levengood. Så där stod jag och skrek svordomar ut i luften, och bandade om – och om – och om igen. Jag är svindålig på att snacka avslappnat till en imaginär lyssnare där ute.
Och samma sak idag. Åker på nattklipp direkt när Sami slutar. För idag ska det banne mig bli KLART. Men först – Milkens tur att ha feber. Så där passligt nu när Matheo har blivit frisk. Är era barn likadana? Att de aldrig kan tajma sina sjukdomar? Nå väl. Huset blir rent i alla fall.
Har rensat bort ALLT. Och känns det tomt och konstigt.
